Den 13 oktober 2026 beslutade Finansinspektionens styrelse om fem nya och ändrade författningar med anledning av det nya konsumentkreditdirektivet. Samtliga träder i kraft den 20 november 2026, samma dag som den nya konsumentkreditlagen. För den som arbetar med kreditprövning är det framför allt FFFS 2026:32, Finansinspektionens allmänna råd om krediter i konsumentförhållanden, som har betydelse. Här går vi igenom vad råden säger om underlaget, vad som ändrades mellan remiss och beslut, och vad det innebär i praktiken.
Vad som beslutades
FFFS 2026:31 är nya föreskrifter om verksamhet med bostadskrediter och vissa andra konsumentkrediter, bland annat för de subsidiära kreditgivare och kreditförmedlare som nu hamnar under tillståndsplikt. FFFS 2026:32 är nya allmänna råd om krediter i konsumentförhållanden och ersätter FFFS 2025:10. Därutöver görs följdändringar i FFFS 2026:33–35 (ränteinformation för bostadskrediter, kreditriskhantering, ägar- och ledningsprövning).
Enligt FI är stora delar av råden oförändrade i sak jämfört med FFFS 2025:10 och kommenteras därför inte ens i beslutspromemorian. Det är justeringarna som är intressanta.
Underlaget: inkomster, utgifter och skulder
Råden utgår från att kreditgivaren ska bilda sig en uppfattning om konsumentens ekonomi som helhet, inte bara den inkomst som angetts i ansökan.
För inkomster bör det framgå varifrån inkomsten kommer, inklusive sysselsättning och anställningsform, och om den är månatlig eller på annat sätt regelbunden. Vid oregelbunden inkomst bör företaget i regel samla in tillräckligt många uppgifter över en tillräckligt lång period för att kunna uppskatta den framtida inkomsten. I beslutspromemorian skriver FI att åtminstone sex månader tillbaka kan vara en rimlig period för krediter med flera delbetalningar, men att vad som är tillräckligt alltid avgörs i det enskilda fallet; för krediter som ska återbetalas inom 30 dagar kan en kortare period vara motiverad. En väsentlig avvikelse mellan olika inkomstuppgifter, även kraftigt ökade inkomster, kan vara skäl att samla in fler. Det bör också vara tydligt om det är brutto- eller nettoinkomst som efterfrågas.
För utgifter bör samtliga relevanta boendekostnader och övriga levnadskostnader samlas in. En schablon för levnadskostnader får användas, men den bör vara rimlig utifrån konsumentens levnadsförhållanden, och saknas relevanta poster bör uppgifterna kompletteras. Remissens särskilda råd om hushållets sammansättning togs bort som överflödigt, men kreditgivaren behöver i regel ändå veta hur hushållet ser ut för att bedöma rimligheten, och FI varnar för att myndighetsschabloner ofta är lågt räknade och saknar poster som transport och fritid.
För skulder bör underlaget i regel omfatta den månatliga kostnaden för samtliga skulder, inklusive amorteringar. FI konstaterar samtidigt att det inte går att få ett utdrag över konsumentens samtliga krediter, eftersom varken kreditupplysningsregistren eller något inkassoregister är heltäckande, och att kreditgivaren därför i regel behöver fråga konsumenten själv, inklusive om pågående avbetalningar till inkasso. Nytt är ett avsnitt om andra ekonomiska förhållanden: tillgångar får bara beaktas om de rimligen kan förväntas användas för att återbetala krediten enligt avtalsvillkoren.
Vid själva bedömningen av betalningsförmågan gäller att om konsumentens sysselsättning innebär oregelbunden inkomst bör kreditgivaren ta hänsyn till om inkomsterna tidigare har varit återkommande och av sådan omfattning att konsumenten framöver bedöms kunna fullgöra avtalet.
Kontroll av uppgifter: det FI tog bort
Här finns den viktigaste skillnaden mellan remiss och beslut. Remissförslaget innehöll specifika råd om hur kreditupplysningar och kontoinformationstjänster kunde användas för att kontrollera uppgifter. Båda togs bort.
I den beslutade versionen står i stället att inkomstuppgifter kan kontrolleras mot exempelvis taxerad inkomst, kreditupplysning eller lönespecifikationer, att levnadskostnader kan kontrolleras mot en rimlig schablon, och att företaget vid avvikelser i regel bör använda en annan källa eller ställa kompletterande frågor. Samma sak gäller om konsumenten visar sig ha andra krediter än de som uppgetts.
Om kreditupplysningar är skälet till strykningen att förarbetena redan uttryckligen anger att kontrollkravet i många fall kan uppfyllas genom en kreditupplysning; FI förutsätter att företagen fortsätter göra det. Om kontoinformationstjänster är FI tydligare. Myndigheten konstaterar att det ligger utanför dess uppdrag att bedöma hur användandet av uppgifter från kontoinformationstjänster förhåller sig till dataskyddsförordningen och kreditupplysningslagen, och avstår därför i nuläget från råd som särskilt tar sikte på sådana uppgifter. Kreditgivarna får i stället tillämpa de allmänna råden på de källor de själva väljer att använda vid kontrollen.
SweFinTech begärde att transaktionsdata skulle erkännas som fullvärdigt underlag för skuldbedömning vid mindre krediter. FI gick inte med på det, men noterar att allt fler kreditgivare använder kontoinformationstjänster och svarar att det är upp till varje kreditgivare att välja källor, så länge de innehåller tillförlitliga uppgifter. Råden är alltså teknikneutrala: kontodata är varken utpekat eller uteslutet. Den som bygger sin kreditprövning på kontohistorik måste därför själv kunna motivera varför källan är ändamålsenlig, på vilken rättslig grund den hämtas in och hur avvikelser hanteras. Den delen gör FI inte åt kreditgivaren.
Omsorgsplikt och långa återbetalningstider
Två nya punkter under omsorgsplikten förtjänar uppmärksamhet. Företaget bör ta hänsyn till att risken för att konsumentens ekonomi försämras ökar vid långa återbetalningstider, och bör överväga krediter där månadsbeloppet är lågt i förhållande till kreditbeloppet. SweFinTech invände att en gräns vid 36 månader blir missvisande; FI delade delvis synpunkten att storlek och ändamål spelar roll, men håller fast vid att en återbetalningstid över 36 månader normalt anses lång för mindre krediter. Som exempel nämner FI krediter på cirka 2 500–20 000 kronor med upp till 48 månaders återbetalningstid, vilket inspektionen sett i tillsynen och inte anser stå i rimlig relation till beloppet.
Råden rekommenderar också att företaget säkerställer sökandens identitet innan ansökan hanteras, även kreditförmedlare, med hänvisning till bedrägerier där ansökningar startats på någon annans personnummer. Om spel svarar FI att en kredit som kan antas finansiera spel som utgångspunkt inte bör beviljas.
Vem som omfattas
De allmänna råden gäller företag under FI:s tillsyn som lämnar eller förmedlar krediter till konsumenter. Genom den utvidgade lagen om verksamhet med bostadskrediter och vissa andra konsumentkrediter tillkommer subsidiära kreditgivare och kreditförmedlare, alltså företag som erbjuder eller förmedlar kredit utan att det är huvudverksamheten, till exempel butiker och e-handlare. Befintliga företag som omfattas av tillståndskravet ska ansöka hos FI senast den 20 november 2027; företag som startar efter den 20 november 2026 måste ha tillstånd först. FI skriver uttryckligen att några övergångsbestämmelser inte är möjliga. Bakgrunden i lagen finns i vår genomgång av nya konsumentkreditlagen 2026.
Vad det betyder i praktiken
Inför den 20 november är det fem frågor som är rimliga att ställa till den egna kreditprocessen.
- Vilka källor används för varje uppgift, och varför är de ändamålsenliga och tillförlitliga? Råden kräver inte en viss källa, men valet måste gå att motivera.
- Hur hanteras oregelbunden inkomst? En enda angiven månadsinkomst räcker inte för krediter med flera delbetalningar; FI anger att åtminstone sex månader tillbaka kan vara en rimlig period, men vad som räcker avgörs i det enskilda fallet.
- Är schablonen för levnadskostnader rimlig för kundgruppen, och finns en rutin för att komplettera när poster saknas?
- Vad händer när uppgifterna inte stämmer överens? Råden säger annan källa eller kompletterande frågor; processen behöver ett definierat svar på vad som utlöser det. Ett beslutsstöd för kreditprövning som bygger på faktisk kontohistorik kan göra avvikelser synliga redan i underlaget, men vilken åtgärd avvikelsen ska leda till är fortfarande en policyfråga hos kreditgivaren.
- Omfattar skuldbilden samtliga skulder med månadskostnad, inklusive sådana som inte alltid syns i registerdata?
Allmänna råd är just råd, men de anger hur FI anser att lagens krav bör uppfyllas, och det är den tolkningen som används i tillsynen från den 20 november.